Fokusering är inte riskfyllt

… om man vet vad man håller på med.
Som en uppföljning av förra veckans inlägg om risk blir en diskussion om fokusering rätt naturlig. Varför inte börja med ett exempel?

Tänk dig, för att göra en liknande jämförelse som i förra veckan, att du fått pengar i arv och nu vill få den avkastning på börsen som du blivit utlovad. Du följer standardrekommendationen från nätmäklarna och alla spargurus och köper 15 aktier för de 150 000 kronor som du har till ditt förfogande. Du har också fått höra att man inte ska låta enskilda innehav bli för stora för att hålla nere risken och se till att fördelningen är jämnt spridd mellan dina innehav.

Från Avanzas tips för nya sparare.

Du gör din analys och köper ”Bolag 1” till ”Bolag 15” för 10 000 kr vardera. Du märker dock under det första året tydligt att två av dessa bolag (Bolag 1 och Bolag 2) utskiljer sig markant från mängden- Bolag 2 har stigit med 50 % och Bolag 1 med 300 % när året är slut.

Samtdigt har aktien i Bolag 14 fallit med 50 % på ett värdelöst företagsförvärv och Bolag 15 har kraschat med 85 % på en rad dåliga nyheter under året. Övriga elva aktier har stått still. Din portfölj är nu värd 230 000 kr och kraftigt fokuserad mot Bolag 1 och 2 jämfört med starten. Du har 40 000 kr eller 17 % av portföljens värde i Bolag 1 och 15 000 kr (6,5 %) i Bolag 2, oförändrat med vad det var från starten medan de andra bolagen förstås har fallit i andel till drygt 4 % för Bolag 3-13.

Fler tips från Avanza.

I vilken alternativ verklighet vore det rimligt att nu minska i de två aktier vars bolag presterar storstilat allena på basis av att de nu är ”för stora” och öka i de bolag som inte alls går lika bra, kanske t.o.m. i Bolag 14 och 15 som havererat?

Svaret är förstås att detta vore rimligt enbart om Bolag 1 och 2 nu vore kraftigt övervärderade, dvs att bolagen i själva verket inte alls har utvecklats så väl eller har så fina utsikter idag som aktiekursen ger sken av. Likaså vore det rimligt att öka i Bolag 14 eller 15 bara om det finns objektivt goda skäl att anta att deras kurs har drivit ned alldeles för mycket på vad som i själva verket bara är tillfälliga svårigheter. Med andra ord den typen av omallokeringar som man alltid måste vara beredd att göra.

Att göra en omfördelning från Bolag 1 och 2 till de andra baserat på att de ”blivit stora i portföljen” är vansinne. Det vore sannolikt betydligt mer rationellt att sälja av de sämre presterande bolagen då dessa troligen kommer att fortsätta ha problem och köpa mer av Bolag 1 och 2 som ju är de stora stjärnorna i portföljen.

Ett långt bättre alternativ för de flesta är att lägga mer tid på sina investeringar, framförallt på de bolag som utmärkt sig men även på de som man känner sig mest säker på. Detta kommer sannolikt också naturligt i och med att man nu har mer pengar investerade i dessa bolag. På detta sätt kan man över tid sålla bort de sämre aktierna och fokusera på de bättre.

En vanlig invändning är förstås att man ökar sin bolagsrisk ju mer man fokuserar och med 100 % fokusering får man ju den största bolagsrisken. Det finns förstås en del sanning i detta, man kan aldrig ta bort risken helt genom att följa ett företag och dess bransch riktigt nära. Och har man bara ett företag och något riktigt otrevlig händer oväntat så kan man ju permanent förlora stora delar av sitt kapital.

Lösningen är förstås att hamna i en bra avvägning mellan hur många bolag man klarar av att hålla noggrann koll på, hur stor exponering man är klarar mentalt att leva med så att stressen inte gör att man fattar mindre lyckade beslut för att slippa stressen samt att se till att inte diversifieringen blir så stor att man går mot index.

Poängen är helt enkelt att om man sprider sig alltför tunt så blir det väldigt svårt att överträffa index och då är det knappast längre rationellt att äga enskilda aktier istället för en indexfond, sverigefond eller globalfond. Då är stockpickingen bara för nöjes skull, inte för att man ska slå index.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *