Fokusering är förstås en investeringsstil som ligger långt ifrån de klassiska rådet ”diversifiera brett, minst 15-20 bolag” eller för den delen ”köp bolag med lång historia av stigande utdelningar”. Alltså råd som får ens portfölj att likna en indexfond.

Dessvärre är det många som tolkar fokusering som om det skulle handla om att bara äga en aktie eller att alla aktier är lika lämpliga, eller olämpliga, att ta stora positioner i. Efter att Kambi åkte på en kraftig smäll i förra veckan när Penn meddelade att de avser att ta in oddsleveransen i det egna bolaget genom ett förvärv och nu handlas på hälften av det ATH som sattes i våras så kommer diskussionen lätt in på ”faran” att fokusera jämfört med att diversifiera sig brett.

Att satsa ”alla” pengar man har på endast ett bolag är naturligtvis inte sunt, men att satsa en betydande del på det eller de bolag som man 1) har väldigt god koll på och 2) har goda skäl att tro kommer att bli goda och säkra investeringar är något helt annat. I alla fall om det bolag man satsat mest på inte är ett sådant som skulle kunna sänkas av bara en dålig nyhet. Det är dessvärre många som inte ser skillnad på SKF och Arocell…

Om man dessutom sprider sina få innehav till mer än en bransch är man ytterligare skyddad och har man andra tillgångar än aktier så är det såklart ännu ett skydd mot oväntade negativa händelser.

Att dra slutsatsen att diversifiering är grejen bara för att ett visst bolag plötsligt faller handlöst på en dessutom ofta inte direkt oväntad nyhet är bara dumt. Som Charlie Munger konstaterat så är diversifiering det kloka för den som kan lite men helt galet för den som har goda kunskaper.

If you put only twenty percent into the opportunity of a lifetime you are not being rational.

I min bok (med råd för att ta sig till nästa nivå som investerare) som kommer ut i höst är fokusering huvudtemat. Fokusering både i hur man fokuserar sin portfölj mot de mest lovande bolagen och hur man fokuserar sin kunskapsinhämtning mot dessa.