Det är populärt inom ”finans” att använda engelska eller snarare amerikanska termer. Problemet med det är väl egentligen två, dels, vilket säkert ofta undgår den som använder uttrycken, kan det låta riktigt larvigt när det finns etablerade svenska termer för någonting, dels så importeras föreställningar från en amerikansk ”bankkultur” som ligger långt ifrån vår egen investerarkultur.

En företällning eller snarare vanföreställning som importerats är att pengarna i ett aktiebolag tillhör aktieägarna. Uttrycket ”ge tillbaka” till ägarna används ofta idag. Det kommer från en amerikansk föreställning som inte existerade för några decennier sedan.

Juridiskt så är bolagets tillgångar just bolagets, den juridiska personens, tillgångar och ledningen är enligt lag ansvarig för att alltid se till bolagets intressen. Sen kom Carl Icahn och alla nya aktivistfonder som hade funnit ett sätt att påverka aktiekursen i lågt värderade bolag med stora kassor som man hade köpt in sig i. Man ställde sig helt enkelt upp och gapade på stämman om att bolaget inte såg till sina ägarens intressen och delade ut mer pengar. ”Aktieägarnas pengar.” Man skrev insändare som påstod att bolagsledningar alltid i första hand ska se till aktieägarnas intressen. Tvärtemot vad som är fallet.

Naturligtvis har det också varit bra att ledningar har fått inse att de inte kan sitta som ett eget kotteri i bolaget och dela ut förmåner till sig själva utan att tänka på ägarna. Föreställningen om att bolagets pengar skulle vara aktieägarnas är dock som sagt i grunden fel. Det är bolagets pengar som en majoritet av aktieägarna, i begränsad utsträckning, kan dela ut till sig själva. Denna distinktion är viktig. Ingen aktieägare kan kräva att få ut ”min del” av bolagets tillgångar. Det enda sättet som detta kan ske är om en majoritet bestämmer sig för att lägga ner företaget och likvidera dess tillgångar. Denna villfarelse om att ägarna har rätt till pengarna är inte alls bra om den leder till att aktivistägare mer eller mindre tömmer bolag på pengar för att sedan hoppa av när kursen stigit till en viss nivå.

En annan amerikansk föreställning som man dessvärre hör alltför ofta även här idag är synen på nedgångar på börsen som ”korrektioner”. Alltså att alla, inte bara vissa, nedgångar är en korrigering till ett korrekt värde på den enskilda aktien.

Naturligtvis är vissa nedgångar korrektioner av alldeles för optimistiska priser. Aktier vars kurs irrationellt har drivits upp till nivåer som inte kan förvaras och som kraschar ned till en rimlig, eller oftast ännu lägre, kurs förr eller senare. Men att kalla alla nedgångar för korrektioner är infantilt som jag ser det. Börsen styrs lika mycket av rädsla som girighet. När marknaden faller så dras även de mest fantastiska bolagen med, aktier vars kurs absolut inte var överdrivet hög innan nedgången.

Jag minns hur mer ljusskygga asiatiska aktörer brukade sprida negativa påståenden om Apple under de år då bolaget var mycket mer ifrågasatt än idag. Man hade såklart positionerat sig negativt mot aktien och spred påståenden om att den nya iphonemodellen antingen inte sålde så bra som bolaget räknat med eller att det uppstått komponentbrist som skulle leda till förseningar. Aktien föll lydigt flera procent i öppningen i New York efter att ryktena fått cirkulera några timmar på andra sidan jorden och varje gång satt kommentatorer i USA och talade om den ”correction” som Apple-aktien nu råkat ut för.

Lika missvisande är det att tala om korrektioner när marknaden helt enkelt missförstår en nyhet eller händelse och tror att alla bolag i en viss bransch påverkas negativt av det som inträffat när det i själva verket inte alls påverkar vissa av dem eller kanske till och med gynnar några. Alla aktier i branschen faller som stenar och kommentatorer försöker se kloka ut när de intervjuas och säger att det nu har ”kommit en välbehövlig korrektion” av kurserna.

____________


Jag är ledsen om kommentarer inte alltid publiceras i tid. Jag får dessvärre väldigt mycket skräpkommentarer med reklam så jag missar de seriösa.