Det destruktiva ATH

För att anknyta till min krönika för två veckor sedan om förhållandet mellan smärta och belöning som investerare så känner jag att det inte finns någonting som ständigt försämrar ens humör och i värsta fall påverkar ens handlingar som tidigare kursrekord. Både rekordet i enskilda aktier och det högsta värde ens depå har haft är i min ringa erfarenhet väldigt destruktiv kunskap för ens sinnesro.

Innehavs, och framförallt förstås betydande innehavs, högsta notering ligger kvar i ens medvetande som få andra saker. Det är information som hårdkokas i investerarens medvetande och i många fall blir det som sagt ett nästan ständigt irritationsmoment för en. Dels för att man rent teoretiskt kunde ha sålt på denna nivå istället för att sitta kvar i vad som man säkert samtidigt vet är ett utmärkt bolag. Dels för att man anser att bolaget är minst värt så mycket som det en gång handlades för och det kan kännas som att marknaden är irriterande dum som inte vill betala så mycket längre.

Det uppenbara problemet är att en aktie handlas, i alla fall om man ska vara petig, i princip aldrig på ATH. Jag har själv kommit på mig många gånger med att gå och vara irriterad för att aktien inte längre handlas på ett ATH som slogs tidigare under dagen… Inte sällan dessutom när den bara är ned nån procent från denna topp. En topp som man ofta knappt vågat drömma om när aktien stod betydligt lägre.

Detta är förstås vansinne i en egen klass men precis lika illa är det att jaga sitt ATH. Det är väldigt tillfredsställande att se att ens depå är värd mer än någonsin tidigare men för mig och garanterat många andra blir portföljvärdet en störning för det mesta. Det är ju precis som för enskilda aktier väldigt sällan på på topp. Det händer bara regelbundet de gånger ens stora innehav stiger dag för dag under en period, i övrigt ligger det lägre och i värsta fall stressas man av detta till att göra oövertänkta förändringar i portföljen.

För mig har en lösning som kanske fungerar för andra varit att helt enkelt inte kolla aktiekurser och börsen mer än på morgonen, en gång mitt på dagen och efter stängning. Detta tycker säkert många är mycket ändå men det är ju något helt annat än när man kollar kursen varje gång man kommer att tänka på aktierna under dagen. Därtill tittar jag så sällan jag kan på portföljvärdet och absolut inte mer än en gång per dag och då efter stängning.

Jag mår utan tvekan bättre av att har ransonerat mitt ”aktietittande” och detta var mest tydligt under raset i februari-mars. Det gör dessutom att man inser att inte bara ens humör utan även ens förvaltning blir bättre ju mindre man kollar. Det främsta exemplet på detta är väl de framgångar jag har haft med mina barns portföljer som jag väldigt sällan kollar värdet på. Det är som en drog man är svårt beroende av men belöningarna är långt färre än bestraffningarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *